I-landsproblem och sånt där
Jag vill inte låta bitter. Jag vill inte gnälla över att det var bättre förr, för det finns många fördelar med att inte längre gå i skolan, absolut, det ska jag inte förneka. Man slipper bland annat att plugga, samt den där riktigt grava ångesten som bara ett slutprov kan framkalla. När jag tänker efter har jag inte haft allvarlig ångest på ganska länge, vilket ju är skönt. Eller så har jag haft det men glömt bort. Aja. Jag lever enligt principen "syns inte finns inte" och jag är pretty feckin good at it.
MEN i vilket fall som helst, det jag ville komma till var att med skolstress och press och panikplugg och hela den där livsstilen, så kommer också vettet att uppskatta ledighet. Jag tror absolut att du med varje försenad inlämning eller bortglömd biologiläxa förkortar livet med ett par minuter (för stress dödar i allra högsta grad), men är det inte lite värt det när man på fredag eftermiddag får uppleva den där på gränsen till euforiska "nu äre helg"-känslan, och det på riktigt? Jag har varit arbetslös i lite mer än en vecka nu och har redan tappat kollen på veckodagarna. Varje dag är en lördag och hur skönt det än må låta så ska jag motvilligt erkänna att; nej, det är faktiskt rätt ledsamt. Idag är det dessutom påskafton och jag som brukade ÄLSKA påsk känner mig smått melankolisk, lite likgiltig. Påsk brukade innebära en välförtjänt veckas ledighet, en väldans massa god mat och snuskigt med godis. De två sistnämnda är fortfarande kvar men de gör sig inte riktigt lika bra utan skollovets guldglans och jag är, för att uttrycka det milt, rätt jäkla besviken.
Varför kan inte jag få vara lättad? Varför kan inte jag få uppleva den där känslan av att lyckas överleva otagliga veckors slitgöra med kemi, matte, historia, bara för att kunna få ramla rakt in i famnen på något så underbart som ett lov? Varför får inte jag ha påsklov, liksom, jag vill också ha ett LOV?! Jag vill inte jobba och jag vill inte plugga men jag vill inte heller se dagarna passera förbi som anonyma skuggor, nej, jag vill förväntansfullt räkna ner till påskafton och när den väl kommer känna att SHIT, nu är det HELG. nu är det FESTLIGHET. nu DOG JESUS (eller vad han nu gjorde). Jag vill uppskatta högtiden men allt är bara just another lördag, precis som igår, och dagen innan det. Lördag lördag lördag. Ni kommer aldrig att tro mig men jag har cravings efter Måndag. Jag vill känna Ångest. You bleed just to know you're alive sjunger Goo Goo Dolls och jag fattar nästan vad det handlar om nu. Jag vill känna befogad stress, för hur ska jag annars kunna veta när jag känner lugn?
När jag skrev att jag inte vill låta bitter, så menade jag det verkligen. Jag vill inte låta som en gammal sorglig själ, för livet är ju rätt fint trots allt. Jag har inte kastat bort mitt liv sen studenten, absolut inte. Jag vill bara hälsa till er som tycker synd om er själva för att skolan är skitjobbig att ja, det är synd om er, life's a bitch när man har sjuttiotre inlämningar och fyra slutprov på en vecka. Å andra sidan har ni vett att uppskatta de ljuspunkter som vi andra (jag) numera är blind inför. Var glada över det.
Och en liten note to self; läsa igenom det här inlägget till hösten när jag har börjat på universitetet. Vilja skjuta mig själv för att jag tyckte det var jobbigt att varje dag var en lördag. Aldrig förlåta mig själv för att jag längtade efter måndag (hur fan kunde du, ditt arbetslösa fan?!)
Ha en fortsatt underbar påskafton!
Carpe diem och allt sånt där.
Louise.
MEN i vilket fall som helst, det jag ville komma till var att med skolstress och press och panikplugg och hela den där livsstilen, så kommer också vettet att uppskatta ledighet. Jag tror absolut att du med varje försenad inlämning eller bortglömd biologiläxa förkortar livet med ett par minuter (för stress dödar i allra högsta grad), men är det inte lite värt det när man på fredag eftermiddag får uppleva den där på gränsen till euforiska "nu äre helg"-känslan, och det på riktigt? Jag har varit arbetslös i lite mer än en vecka nu och har redan tappat kollen på veckodagarna. Varje dag är en lördag och hur skönt det än må låta så ska jag motvilligt erkänna att; nej, det är faktiskt rätt ledsamt. Idag är det dessutom påskafton och jag som brukade ÄLSKA påsk känner mig smått melankolisk, lite likgiltig. Påsk brukade innebära en välförtjänt veckas ledighet, en väldans massa god mat och snuskigt med godis. De två sistnämnda är fortfarande kvar men de gör sig inte riktigt lika bra utan skollovets guldglans och jag är, för att uttrycka det milt, rätt jäkla besviken.
Varför kan inte jag få vara lättad? Varför kan inte jag få uppleva den där känslan av att lyckas överleva otagliga veckors slitgöra med kemi, matte, historia, bara för att kunna få ramla rakt in i famnen på något så underbart som ett lov? Varför får inte jag ha påsklov, liksom, jag vill också ha ett LOV?! Jag vill inte jobba och jag vill inte plugga men jag vill inte heller se dagarna passera förbi som anonyma skuggor, nej, jag vill förväntansfullt räkna ner till påskafton och när den väl kommer känna att SHIT, nu är det HELG. nu är det FESTLIGHET. nu DOG JESUS (eller vad han nu gjorde). Jag vill uppskatta högtiden men allt är bara just another lördag, precis som igår, och dagen innan det. Lördag lördag lördag. Ni kommer aldrig att tro mig men jag har cravings efter Måndag. Jag vill känna Ångest. You bleed just to know you're alive sjunger Goo Goo Dolls och jag fattar nästan vad det handlar om nu. Jag vill känna befogad stress, för hur ska jag annars kunna veta när jag känner lugn?
När jag skrev att jag inte vill låta bitter, så menade jag det verkligen. Jag vill inte låta som en gammal sorglig själ, för livet är ju rätt fint trots allt. Jag har inte kastat bort mitt liv sen studenten, absolut inte. Jag vill bara hälsa till er som tycker synd om er själva för att skolan är skitjobbig att ja, det är synd om er, life's a bitch när man har sjuttiotre inlämningar och fyra slutprov på en vecka. Å andra sidan har ni vett att uppskatta de ljuspunkter som vi andra (jag) numera är blind inför. Var glada över det.
Och en liten note to self; läsa igenom det här inlägget till hösten när jag har börjat på universitetet. Vilja skjuta mig själv för att jag tyckte det var jobbigt att varje dag var en lördag. Aldrig förlåta mig själv för att jag längtade efter måndag (hur fan kunde du, ditt arbetslösa fan?!)
Ha en fortsatt underbar påskafton!
Carpe diem och allt sånt där.
Louise.
Kommentarer
Trackback
