My eyes are dry, my heart is not
Det har gått nästan två och ett halvt år sedan morfar dog. Ögonen är numera torra men saknaden slår till lika hårt som alltid när man är minst förberedd. Den här gången var det under en extra jobbig matteuppgift som han kröp fram ur de mjuka minnsväcken, där man bäddar in sådant som är jobbigt och smärtasamt för att de vassa kanterna inte ska göra ont.
Oändlligt många minnesbilder, ibland bara fragment flashar förbi och jag blir fascinerad över klarheten i dom. Jag kan känna hur det pirrade i mina fingrar när jag, för så många år sedan, nervöst tog hans hand när vi var ute och gick, bara jag och han, inte riktigt säker på om jag fick göra så, inte riktigt säker på om han skulle hålla kvar... och lyckan som for genom mitt lilla hjärta när hans stora hand slöts runt min och helt gömde den.
Oändlligt många minnesbilder, ibland bara fragment flashar förbi och jag blir fascinerad över klarheten i dom. Jag kan känna hur det pirrade i mina fingrar när jag, för så många år sedan, nervöst tog hans hand när vi var ute och gick, bara jag och han, inte riktigt säker på om jag fick göra så, inte riktigt säker på om han skulle hålla kvar... och lyckan som for genom mitt lilla hjärta när hans stora hand slöts runt min och helt gömde den.
Morfar i målarrummet i garaget i färd med att måla en fantastiskt vacker tavla. Sittande på huk på bryggan för att lägga fast "räserbåten" och hans obefintliga tålamod när jag också ville lära mig.
Vinden i håret när han drog med halva byggden upp på berget till sjömärket som han en gång hade gjort, för att måla om det.
Jag kan höra hans röst som om han pratade med mig, varje intonation. Jag vet precis vad han skulle sagt om han inte gillade något. Eller om han gjorde det.
Hur han, när vi skulle åka därifrån, alltid stod på garageuppfarten, vinkade med hela handen och sa 'Hejjå', sedan skrattade han till lite grann
Hejjå
Kommentarer
Trackback
